Kärleksroman (Hjalmar Gullberg 1933)

25 May

Diktet “Kärleksroman” av Hjamar Gullberg, fra “Kärlek i tjugonde seklet”, 1933

Avskrift fra Otto Hagebergs “Mitt liv med dikt”, Gyldendal 2000

I

Den blonde Venus dök ur havets skum
och simmade om kapp med mig til stranden.
For två fanns det på klipputspränget rum
Vi styrde dit. Jag drog dig upp med handen.

På sten, ej som prinsessan på en ärt,
låg du och stekte dina lemmar bruna.
Att du var tjugoett år, stark og smärt,
vil jag för hela världen utbasuna.

II

Av vetenskapen, ej av kärleksdikter,
får man besked som håller sig til saken.
Yngling med hämningar og själskonflikter
blev botad när han såg en kvinna naken

Med jubel sjönk i hennes famn asketen,
vars forna världsbild varit kristet färgad.
Skeppsbruten kom jag från oändligheten.
Åt jorden som mig födde var jag bärgad.

III

Romeo, Julia, Isolde, Tristan
var mer i våra farföräldrars smak.
Vi har satt romantik på svarta listan.
Släpp luft och ljus i unkna sovgemak!

Vi vet att kärlek i augusti månad
kan bära frukt i maj på en klinik.
En ny generation har ersatt trånad
och pryderi med saklig erotik.

IV

Att gifta sig! Man är väl inte dum.
Vi ämnar ha vår frihet i behåll.
Du stannar hos din mann. Jag har mitt rum.
Vår enda lag är: födelseskontroll.

Vi böjer inte knä för någon präst.
Vi avger inga trohetslöften just.
Så lyder eden vid vår bröllopsfest:
Jag älskar dig, så länge jag har lust.

V

Man är modern och man är fördomsfri.
Jag tillhör tydeligtvis de polygama.
En kvinna lockar. Vem kan låta bli? –
Du teg och ställde inte till ett drama.

Wein, Weib, Gesang! Man dansar och är full.
Det korta äventyret förberedes.-
Du sörjde länge för mitt snedsprångs skull.
Så gick du bort och gjorde sammaledes.

VI

Sovande Venus, funnen i det skick
du har på målningar från renässansen,
med hand på naket sköte, utan blick ….
Vad drömmer du? Vad skymmer ögonfransen?

Sovande Venus, född åt mig av skum,
här är din kropp om jag din kropp behöver.
Men blick och dröm är utanför mitt rum …
Blott dina lemmar kastar jag mig över.

VII

Den tredje ängeln blåste i basun.
En stjärna föll ur Vintergatans glitter,
där nebulosor skakades som dun.
Och stjärnans namn var Malört som är bitter.

Och mannen gick med kvinnen han höll av
i daglig törst til livets vattenkälla.
Och stjärnan föll i brunnens djup och gav
en bitter bismak åt det sexuella.

VIII

Det var som blixten slog mig när jag fann,
att du betydde allt för mig i världen.
För sent! Jag visste, att en främmad man
smekte ditt vackra hår på huvudgärden.

O du den enda, du som ung och blond
ur havet steg, som född av skum, ej jord!
Vi skildes efter fem års missförstand.
Jag stod på kajen. Och du steg ombord.

IX

Hur kan två själar överge varandra?
Jag skrev ett telegram “Förlåt mig, kom!”
Och fick til svar: “Har ingenting att klandra,
Men det som var kan aldrig göras om.”

Jag drömde om en sort tilrättavridning
av allt som gått ur led och var i nöd,
till någon sände mig en utländsk tidning,
som innehöll annonsen om din död.

X

En fågel var din fot i mina händer.
Ja, mina händer minns dig utantill.
Vad de berättar är din kropps legender.
Varenda fingerspets är vitnesgill.

Om bländad av din prakt jag måste blunda,
fann jag på lakan eller huvudgärd
ett öras labyrint, ett brösts rotunda
som mål för mina händers pilgrimsfärd.

XI

Min kropp, min hela varelse är eld;
som ingen släcker, ingenting försvagar.
Bröt jag mot kärleken, blev dömd och fälld?
Bli bränd ska den som bryter mot dess lagar.

Ur det förgångna hämtar jag din bild.
O, fräls mig du som ensam har förmåga!
Förvandla denne brand som rasar vild,
att jag må tjäna dig som altarlåga!

XII

Ur minnets skärseld har du stigit renad.
Som inskrift över dig är sången menad.
På släktets färd krävs offer. Vi blev valda.
Framtidens vagn går över söndermålda.

Jag sjunger vårt kamratskaps litania.
Må högre makter fälla eller fria!
Död är min ungdom och dess böcker brända.
“Till annat studium vill min håg jag vända.”

XIII
Än sjunger dyningen mot azurkusten,
hav möter strand, två skilda element.
Hemlängtan övervinner reselusten;
men sent ska hjärtat glömma vad som hänt.

Eviga källa, ur vars bottenflöden
gudinnan lyftes på en snäckas skal,
du sjöng för mig om kärlek intill døden!
Än brusar i min själ din blå koral.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: